Jan Guillou – jakt eller ”beväpnad promenad”

Jan Guillou har jagat världen över och har massor utav jakthistorier. En trofé saknar han från Afrika, och den finns definitivt inte i Sydafrika.

Jan Guillou började tidigt intressera sig för djuren i skogen. Men var en stor jaktmotståndare. Det var först när Leif GW Persson satte ett gevär i händerna på Guillou år 1977 som han upptäckte förtjusningen med att jaga.

 

Hade du en fascination för vapen trots att du var jaktmotståndare?

– Jag har ingen fascination för vapen.

 

Men flertalet av dina böcker har tämligen utförliga vapenbeskrivningar.

– Det står mycket mer om mat i Hamilton-böckerna som du syftar på, än vad det gör om vapen. Men vi har ett annat känslomässigt förhållande till vapen än till mat, vilket gör att det framstår mycket tydligare.

 

Hur mycket jagar du i Sverige och hur mycket utomlands?

– Mest i Sverige naturligtvis. Men i huvudsak är det mer utav en beväpnad promenad. Här i norra Uppland där jag bor så går jag ofta ut om kvällarna, och då har jag alltid ett gevär med mig. Men samtidigt så har vi en väl etablerad lodjurspopulation här vilket betyder att det inte finns så mycket vilt kvar.

 

Ägnar du dig åt viltvård?

– Ja, jag har foderautomater och lägger ut ensilage på vintrarna. Men effekten blir oftast att lodjuren kommer dit och tar för sig av viltet.

 

Så med stora bedjande ögon hade den säkerligen kunnat utnyttja min blödighet.

 

Har du jakthundar?

– Nej.

 

Om du hade haft jakthund, hade den fått sova i sängen?

– Haha, ja det är troligt. Den enda jakthund som jag skulle behöva vore i så fall en Bayerische schweisshund för eftersök. Och det är också en väldigt snäll och trevlig familjemedlem. Så med stora bedjande ögon hade den säkerligen kunnat utnyttja min blödighet.

 

Vad har du med dig ut i jakttornet? Favoritmacka?

– Jag har ingen macka med mig i jakttornet. Det enda jag tar med är snus.

 

Har du fått anpassa ditt bilval efter ditt jaktintresse?

– Nej, jag har låtit det estetiska överväga mitt bilval hela mitt liv. Men de två senaste vintrarna har gjort att jag befinner mig i en försöksperiod med en fyrhjulsdriven suv tillverkad i Japan. Jag utvärderar just nu om det är värt att köra denna fulare bil för de två snörika dagarna som den överträffar en fransk bil.

 

Vilka författare läser du om?

– Det är världslitteraturen. De klassiska 1800-talsförfattarna då alltså som Dostojevskij, Tolstoj och Thomas Mann nu senast.

 

Vilken är världens bästa boköppnarmening?

– Den bästa svenska stod Selma Lagerlöf för: ”Äntligen stod prästen i predikstolen”. Varannan deckare börjar i dag på motsvarande sätt, och varenda Hamilton-bok började på liknande sätt. Men när Selma Lagerlöf gjorde det var det ett nytt grepp. Så hon bildade en skola där.

 

En gentleman jagar inte i Sydafrika.

 

Vilka är dina favoritställen i Stockholm?

– Rent geografiskt så bor jag nära Djurgården så en Djurgårdspromenad är aldrig fel. Vad gäller krogar så beror det på årstiden. På sommaren går jag gärna till Ulla Winbladh och vintertid till Eriks bakficka.

 

En genomsnittlig jägare skjuter 50 till 60 kilo viltkött på en säsong. Hur mycket skjuter du?

– I Sverige är det väl det tiodubbla. Vad gäller hela världen så väger väl en elefant åtskilliga svenskars årsjakt.

 

I vilket land jagar du helst?

– Tanzania är ett land som jag har ägnat de senaste tio årens jakt i.

 

Och vad gäller Sydafrika?

– En gentleman jagar inte i Sydafrika. För att alla djuren är inlåsta så att vilken direktör som helst kan komma hem med en trofésamling som är dubbelt upp mot vad Hemingway hade. Det är som att gå ut i en svensk kohage och börja avrätta kossorna.

 

Var går gränsen för att ett djur ska vara tillräckligt vilt för att jaga?

– Hägnjakt behöver inte vara fel, där man kan se det som en resurs. Vi har ett hägn här ute som vi delar på två man och jakten är ett tillskott i kosthållet för åtskilliga i familjen. Men det är en särskild form av jakt som ingår i vår kulinariska livsstil.

 

Vilken är din favoritjakt?

– Ja, det är ju väldigt svårt att säga. Men afrikansk buffel är nog på många sätt den mest spännande att jaga.

 

I Sibirien får man jobba väldigt hårt för att göra de första viltobservationerna.

 

Vad är det som gör det spännande?

– Jo, det är bara en sak som är riktigt säker, och det är att en av oss kommer att dö.

 

Har du varit med om någon farlig situation med afrikansk buffel?

– Jag har sett buffel anfalla vid ett par tillfällen. En gång väldigt oväntat och en gång en skadeskjuten. Jag och min jägare anfölls vid ett tillfälle av en buffel som kom bakifrån, det var inte ens den vi jagade. Som tur var hade även jag, förutom den professionelle jägaren, ett vapen av tung kaliber.

 

Vad är en bra jaktresa?

– Att verkligen hamna ute i vildmarken. Första gången jag kom till Sibirien runt 1990 förklarade de två jägarna som mötte mig på den lilla flygplatsen att jag fick dela jaktområdet med två andra europeiska jägare. Vidare informerade de mig om att området var 246 000 kvadratkilometer. Alltså som Österrike plus halva Schweiz. Det ska nog gå bra, svarade jag dem. I Sibirien får man jobba väldigt hårt för att göra de första viltobservationerna. Det är en fantastisk upplevelse.

 

Vad jagade ni då?

– Stenbock och maralhjort.

 

Vilken trofé saknar du hemma?

– Jag saknar en enda sort från Afrika, och det är Lord Derbys eland. Det är Afrikas största antilop som bara finns i två länder, Kamerun och Centralafrikanska republiken.

 

Är du klar med Afrika då?

– Ja, det är jag nog. Jag fyller 70 år och kan fortfarande gå långt i hetta, vilket är väldigt viktigt för vissa jakter. Men jag ser och hör sämre så någonstans finns det en fysisk gräns för att klara av den afrikanska jakten. Om man då inte åker till Sydafrika, men det kommer jag aldrig att göra.